EMILIA,

I snart 22 år har du varit här på varje dag som har betytt något. Snart kommer den enda dagen på året som har varit min, i 21 år har du varit här varje gång men inte på den 22 året. Nu är du borta. Sakta sjunker det in att du faktiskt är borta. I 21 år har man bettet sig som ett barn en gång om året. Detta året önskar jag jag kunde byta ut det mot dig. Jag skulle byta ut det mot att träffa dig en sista gång. Det är helt ofattbart att du inte finns mer. Klockan tickar och den 22 års dagen närmar sig. Allt jag begärde va att inte va ensam, nu är jag en man kort och ensam. Besviken. Ledsen. Saknad.

Glädjeruset strömmar genom min kropp, idag vaknade jag med båda fötterna på jorden. Tänkte på mitt kontrakt och insåg att det inte längre går och vänta på att livet ska komma till mig. Jag måste komma till livet. Tog en chans och tog tag i min framtid. Jag behöver vara i mörkert en stund för att se att jag kan bli bättre. I mörkret hittade jag inget annat än rädslor och insåg att det är inte hur jag vill leva mitt liv. Jag vill ta lyckan i mina egna händer. Ta chanser och bli mer. För en stund va jag rädd för att vanan jag byggt upp blev slutet på lyckan jag hittat. Men du är stark och någonstans inser jag att du hade rätt och med din ärlighet gjorde du mig stark. Sluta aldrig va ärlig mot mig. Sparka mig i röven, va mitt allt. Du hade nog rätt så mkt rätt. Till en del. Jag va rädd för att jag förlorat min chans att bygga på något nytt när du sa jag kunde glömma det du sa. Du sved och jag insåg i samma sekund som du skrek att livet utan den chansen hade blivit mitt dopp. Jag tar den även om du ångrat dig. jag tar den vare sig du vill eller inte, du får mig, du får hela mig vare sig du vill eller inte. Du har inget val. För jag tar lyckan i mina egna händer och gör den till vår. Aldrig tänker jag förlora detta, denna lyckan för min envishet att hålla fast i gamla mönster. När du inte längre orkar hålla fast så tänker jag klamra mig fast. Aldrig tänker jag förlora denna lyckan, lyckan med dig.

Jag vet vem jag är, jag vet vem jag varit och jag vet vem jag blivit av det. I freak and I break och då behöver jag dig. Jag trodde du förstod att jag behövde dig. När jag behövde dig så hånade du mig och allt det jag så länge varit. Du tror för du vägrar förstå. Förstår du nu? Jag försöker släppa in dig, ber om hjölp men du hånade mig. För dig är det kanske ett skämt, men för mig är det på riktigt. Varje dag är det på riktigt. Du kan tycka att det är normalt. Att det är jag som överdriver eller inte vet. Men prova mitt huvud för en dag så ska vi se vad du säger då. Jag älskar dig, allt vi är älskar jag. Men jag behöver dig också. Ibland vill jag också va först.

Klarar inte en sekund till..